Thinking out loud
Här ekar det tomt. Jag ska försöka sammanfatta de senaste veckorna för er, i korta drag. Kanske för den nyfikne, kanske mest för min egen skull.
Gått från heltidsjobb till heltidsjobb och jobbar numera mer än förut vilket är jättekul men även oerhört utmattande. Om jag jobbade 80-100 procent förut jobbar jag nu 110. Men vad gör det om hundra år. Så länge jag orkar är det absolut inget problem, tvärtom!
Har sökt utbildning och håller alla tummar jag har på att jag kommer bli antagen. Om så är fallet börjar jag studera redan i januari!
Ska flytta. Lämnar Surte och börja på ett nytt livskapitel. Mycket spännande må jag säga även om det är en aning vemodigt att lämna platsen jag spenderat nästintill hela mitt liv på.
Började motionera och var ute och gick varje dag.. i en vecka.. Självdisciplin visade sig inte riktigt vara min starka sida.
Dragit på mig alla typer av förkylningsbaciller man kan tänka sig och de vägarar försvinna. Har därför tänkt vitaminboosta min kropp fram till årsskiftet, om inte längre. Om inte det hjälper vet jag ej vad mer man kan göra. Hoppas dock att ett övermänskligt apelsinintag inte har någon negativ effekt, det återstår att se.
Tog tåget till studentstaden Skövde med Linnéa som sällskap och hälsade på Rebecka som numera bor där på heltid. Myshelg deluxe! Har även hunnit träffa andra fantastiska vänner, gamla som relativt nya, fikat, varit på bio samt avnjutit tapas och vin tills klockan plötsligt visade halv två på natten.
Vad jag ska göra hädanefter är att jobba tills jag inte längre kan stå på benen samt försöka hitta på saker som gör det ändlösa höstmörkret snäppet ljusare.
Ha det bäst!
20140913
Sommarens sista smak
Ur arkivet
Chasing the sinking sun
Jag är Hanna
Googlar inspiration. Bilder och citat, ja allt. Vill skriva någonting djupt och publicera någonting fint, men ingenting kommer till mig. Som i allt annat jag gör har jag en gnutta prestationsångest, till och med när det kommer till att skriva ett simpelt blogginlägg som detta. Viljan att leverera på topp leder oftast till att jag inte skriver någonting alls eller att jag skriver och sedan raderar. Samma gäller även foton och som ni kanske förstått i tidigare texter har detta även präglat mina skolår - både på gott och ont.
Jag vill vara mer personlig här men vet inte om jag vågar. Jag ger det ett försök.
Mitt självförtroende är någonting jag jobbat med år efter år och jag har alltid brytt mig lite för mycket om vad andra tycker och tänker om det jag gör och tycker. Vad spelar det egentligen för roll hur de resonerar? Det är obetydligt. Jag är den jag är och kommer alltid vara och att överanalysera varenda detalj är för det mesta enbart onödigt. Det har jag lärt mig nu. Men det är svårt att tänka bort ibland.
Under den senaste tiden har jag växt som person. Jag tar för mig mer och jag vågar slänga mig ut för kanten utan att riktigt veta hur långt det är till marken och i vilket tillstånd jag kommer att landa. Jag vågar ta risker. Jag har jobbat med mitt självförtroende och har, som de flesta kommenterat, gjort en väldig resa. Från att vara den tystlåtna och osäkra tjej som hellre suttit tyst och lyssnat på de andra samtala framför att slänga sig in i diskussioner till att arbeta inom yrken som kräver självmedvetenhet och stor social kompetens har jag kommit en lång bit på vägen, ja nästan i mål. Jag är inte längre samma person som jag var för några år sedan och det glädjer mig. Man skulle kunna säga att jag är en bättre version av mig själv, om man nu får lov att uttrycka sig på det viset. Jag tror på mig själv på ett sätt som jag tidigare aldrig helhjärtat gjort och jag är stark. Självklart kan jag som alla falla tillbaka, jag är ju trots allt bara människa, och känna mig obekväm och väldigt sårbar i vissa situationer men jag reser mig igen, mer medveten om vem jag är och medveten om vem jag vill vara.
Insta Lately
Blommor i håret & galning bakom ratten
Artistic Spring
Still alive but I'm barely breathing
Kram på er, mina trogna krigare
Thailand 2014
Tillbaka och med en nyhet
Snabb lägesuppdatering innan hemresan
På återseende, Chiang Mai
"Sweden! Not crying, laughing!"
Vi vandrade en hel del under denna dag. Målet var att komma till ett vattenfall som tog oss cirka 50 minuter att nå fram till. Vägen dit var ett äventyr i sig kan man säga. Vi gick bland annat över rangliga broar ett par meter över floden. De saknade räcke på vissa ställen så det enda att förlita sig på var sin egen balansförmåga som på skakiga ben var en aning opålitlig. Jag fick lite svindel och tyckte inte alls det var roligt just då. När det gäller höjder får jag lite panik om jag inte känner att jag är helt säker, så utan säkerhetslina och med hala converse på fötterna hör jag guiden ropa "Sweden! Not crying, laughing!" från andra sidan floden. Det fick mig faktiskt att dra på smilbanden en aning. Måste dock poängtera att jag aldrig fällde en tår men mitt ogillande ansiktsuttryck talade väl för sig självt antar jag.
Vi gick även uppför och nedför berg samt upp och ned för ett flertal trappor och i värmen var det mycket jobbigare än vad man kan tänka sig.
Tiger Kingdom
Tidigt imorse anlände vi till Chiang Mai och sitter nu vid ett bord på hotellets restaurang. Vi har tydligen hamnat på ett backpacker-hotell vilket är lite roligt. Här är det fint även om det påminner en hel del om huvudstaden. Den långa resan gick jättebra förutom att den VIP-buss vi skulle åka med från Trat till Bangkok (cirka 6 timmar) i själva verket var en liten och trång minibuss, men det gick ju det också. Annars var det inga större svårigheter att ta sig hit!
Innan vi åkte från Sverige hade vi kollat upp ett tigertempel i Bangkok som vi ville besöka första veckan på resan, men efter en del efterforskning insåg vi att det låg alldeles för långt bort och fick därför strunta i den planen. När vi idag anlände till Chiang Mai såg vi att det fanns en liknande turistaktivitet även här. Gissa om vi blev glada! Så idag har vi klappat och lekt med både små tigerungar och stora, nästintill fullvuxna, tigrar. Häftigt! Dock måste jag medge att jag var aningen rädd för de stora katterna och kände mig inte riktigt bekväm i deras sällskap. Men att uppleva detta var någonting alldeles extra. På tal om upplevelser ska vi imorgon vara borta hela dagen då vi bokat "One day trekking". Vi ska bland annat vandra genom djungeln, rida på och bada med elefanter, dyka genom vattenfall, paddla "bambu rafting" på floden och besöka stamfolket i bergen. Det kan man kalla äventyr va!
Nu ska vi snart gå och lägga oss för att orka med morgondagen.
Kram,
Hanna
Nu lämnar vi dig, kära paradis
Dags att dra vidare på nya äventyr. Dags för en resa på cirka 18 timmar.
Vi har idag solat så mycket att jag numera ser ut som en tomat i människogestalt, vi har ätit på de restauranger vi anser varit bäst under denna vistelse, fått massage med kokosnötolja på stranden och tagit en sista tur på marknaden på White Sand beach's huvudgata. Vi stannade även till på Sabay Bar och såg på fire showen som vi redan innan kollat på cirka tvåhundrafemtiosju gånger. De är dock lika bra varje gång! Vi har även ätit pannkaka med smak av choklad och vanilj. Det ska bli tråkigt att lämna denna fina ö samtidigt som bungalow-livet börjar gå oss lite på nerverna, eller åtminstone alla djur som lever där. Det visade sig såklart att vi hade både ödlor och kackerlackor i det nya rummet också. Mysigt. Den stora skalbaggen gick dock döden till mötes.
Nu ska vi snart sätta oss på en buss som tar oss till Bangkok där vi byter till nattåg mot Chiang Mai. Vi hörs förhoppningsvis om någon dag eller två.
// Hanna
"Vi ska gå genom åskan, min bror och jag"
Hej på er,
Igår besökte vi Lonely beach där vi från början tänkt bosätta oss. Vi var där hela dagen lång vilket var väldigt mysigt och fint (glömde såklart min kamera så har inga bilder, typiskt) men vi kom ändå fram till att vi gjort rätt i att åka till White Sand på direkten. Skönt att bo på samma ställe under en längre period och slippa flänga runt och dessutom finns det lite mer att göra här.
Idag har vi återigen gottat oss i solen i hopp om att fånga de sista soltimmarna innan vi far vidare och ser oss omkring i den norra delen av detta fantastiska land. Den 30:e åker vi nämligen vidare till Chiang Mai för att ta reda på vad den staden har att erbjuda. Så denna dag har vi till stor del bara lapat sol, halvslumrat i skuggan i takt med vågornas brus och läst bok. Kristian Gidlunds I kroppen min är på riktigt den finaste, ärligaste och mest hjärtekrossande bok jag någonsin lagt mina ögon på. Att själv befinna sig i paradiset och samtidigt läsa om en människa vars kropp sakta med säkert tynar bort får en att uppskatta livet ännu lite mer. Jävla cancer.
"Det måste vara en råtta, hjälp!"
Solnedgång och kajakpaddling
Idag har vi haft det bra i solen. Det blåste nästan ingenting så det har varit oerhört varmt och härligt. När det blev lite svalare hyrde vi en kajak och paddlade genom vågorna längst hela stranden, vilket är cirka 2,2 km, och tillbaka. Det kommer nog att kännas i armarna imorgon! Jag tog för en gångs skull fram kameran en stund under eftermiddagen då solen började gå ner, fantastiskt fint.
Nu ska vi snart gå och lägga oss då vi behöver krafter till att klara av ännu fler äventyr!
Hoppas att ni mår bra,
Hanna
